Mj Magnus Eriksson
 

Idealism eller professionalism?

Finns det förutsättningar för Forsvaret att utveckla en relevant värdegrund?

 

Förord

Att jag skriver om värdegrund kommer av att jag funderat över vad som driver en soldat att utsätta sig för livsfara eller att döda andra, när han kanske inte ens tror på saken han strider för.

1993 var första gången jag arbetade tillsammans med brittiska soldater ur Royal Marines. Kanske fick jag svaret redan då utan att förstå det. De var samtliga veteraner från både Falklandskriget och Gulfkriget och deras filosofi var till synes enkel. Du strider för att du är en Marine och för dina kamrater.

Detta är ett förhållningssätt som vi i norden värjt oss emot och sett som rent av skrämmande. När vi tar till våld vill vi vara drivna av högre ideal än så.

Under de senaste tre åren har jag funderat mycket kring problemet som uppstår när en soldat eller officer skolad och uppvuxen i en idealistisk tradition skickas ut i internationella operationer i statens intresse. Egentligen är det nog den politiska dubbelmoralen att inte vilja ha en professionell militärmakt men ändå använda den som en sådan, som varit min starkaste drivkraft att skriva den här uppsatsen. Jag skriver om norska förhållanden men jag skulle lika gärna kunnat skriva om svenska. Skillnaden är minimal.

För att undvika att göra uppsatsen för känslosam och ge den formen av en debattartikel har jag valt att inte fokusera på dubbelmoralförhållandet utan att istället försöka undersöka tradition och struktur på ett objektivt sätt. Om jag lyckats får läsaren avgöra.

Förutom min vägledare kommendörkapten Raag Rolfssen, vill jag tacka följande personer som varit till ovärderlig hjälp: Major Inger Constance Rønning, för ständigt bollande av nya idéer. Kommendör Jan Sommerfelt Pettersen för intressanta diskussioner och intressant material. Doktorand Marianne Lunde, socialantropolog Tone Danielsen, general Jan Erik Karlsen, försvarsattaché Tor-Egil Walter och min far Hans Eriksson, för genomläsning och konstruktiva bidrag till förbättringar.

Ansvaret för tolkningar och eventuella felaktigheter är dock helt mitt eget.

 

Hjo, 30 mars 2003

 

 Magnus Eriksson

 

Innehåll:

1     Inledning                                                                                                                        5

Bakgrund                                                                                                                             5

Syfte                                                                                                                                     6

Problemformulering                                                                                                        6

Disposition                                                                                                                           7

Definitioner                                                                                                                         8

Avgränsningar                                                                                                                   9

Metod                                                                                                                                    9

Källor och kritik av dessa                                                                                            10

2     Användandet av militärmakt                                                                                   11

Ursprung och Rationalitet                                                                                            13

Bemanning                                                                                                                          14

Kritisk faktor                                                                                                                   14

Sekundärroll                                                                                                                   15

Värdegrund                                                                                                                       15

Delkonklusion                                                                                                                  18

3     Militärmakt i Norge                                                                                                   20

Ursprung och Rationalitet                                                                                            20

Bemanning                                                                                                                          25

Kritisk faktor                                                                                                                   28

Sekundärroll                                                                                                                   29

Delkonklusion                                                                                                                  29

4     Värdegrund Idealism eller professionalism?                                                   31

Norge, en rik postindustriell nation med nationalistisk tradition.                     31

Yrkessoldat – legosoldat                                                                                            33

Synen på användning av militärmakt i det norska samhället                               34

Förutsättningar i  Forsvaret för att utveckla värdegrund                               37

Attityder till internationell tjänst inom Forsvaret                                               38

Värdegrund och FIST- styrkorna                                                                                 41

Delkonklussion                                                                                                                43

5    Sammanfattning och konklusion                                                                           44

Sammanfattning                                                                                                               44

Konklusion                                                                                                                        45

 

Bilagor:      

Bilaga 1 Källor

 

 

1               Inledning

Bakgrund

Med sin paroll: ”- In and out with the Britts”[1]anger försvarsminister Kristin Krohn Devold den politiska ambitionsnivån med användningen av Norges Forsvar.[2]

Sedan 1814 har Norge haft värnplikt[3] och försvaret av det egna territoriet har stått i fokus. Forsvaret har utformats för att utbilda och bemanna ett värnpliktsförsvar och den norske officeren har i högre grad varit utbildare och administratör än operativ i ett förband.

En idealist slåss för sina idéer, ofta sina grundläggande värderingar t.ex. att med vapen försvara den egna nationen. En individ med professionell värdegrund agerar utifrån lojalitet med sitt förband och sina kamrater, - sin yrkeskodex.

Det norska samhället utvecklas och individualiseras i samma takt som de flesta andra postindustriella länder. Individen är van att få uttrycka sina åsikter och att sätta sina egna behov i centrum. Bilden kompliceras ytterligare av att det norska samhället inte har någon tradition av att särbehandla enskilda kategorier. Att skaffa sig en professionell soldatklass rimmar illa med norsk tradition, vilket också lyser igenom i de principer som Stortingsmelding 38 slår fast för bemanning.[4] Även detta är faktorer som anger om en nation kan vara  –”in and out with the Britts” .

Det militära instrumentet förväntas idag kunna hantera allt komplexare miljöer. Våldsanvändningen skall kunna appliceras längs hela skalan från peace-keeping till fullskaligt krig. Idealisten som försvarar den egna nationen kan till stor del basera sin etik på att ändamålen helgar medlen. Den professionelle skall utifrån sin yrkesetik kunna leva med de beslut han fattat i långt fler och komplexare situationer.

Vi ser sålunda en situation framträda där å ena sidan Norges politiska ambition och de militära uppgifterna tycks kräva en professionell värdegrund hos soldater och officerare. Och vi ser förhållanden i samhället och inom Forsvaret som pekar på att värdegrunden snarare är idealistiskt baserad.

Om detta skall denna uppsats handla. 

 

Syfte

Syftet med uppsatsen är att belysa och problematisera skillnaden i värdegrund som krävs hos personalen i dagens Forsvar kontra gårdagens samt att diskutera om det finns utrymme för ett sådant Forsvar i det norska samhället.

 

Problemformulering

För uppsatsen har jag valt följande problemformulering:

 

Idealism eller professionalism
Finns det förutsättningar för Forsvaret att utveckla en relevant värdegrund?

 

Problemformuleringen ger oss möjlighet att belysa problemet ur olika perspektiv. För att kunna diskutera Forsvarets förutsättningar behöver vi belysa kulturell bakgrund och attityd till militärmakt i det norska samhället. Vi får också möjlighet att diskutera Forsvarets struktur.

Formuleringen relevant ger oss möjlighet att belysa att huruvida värdegrunden inom Forsvaret är relevant eller inte beror på om den är i samklang med den politiska ambitionsnivån.

 

Som förklaringsmodell över hur användandet av militärmakt förändrat sig sedan kalla krigets slut används Sverre Diesens[5] modell. Modellen är vald för att den på ett överskådligt sätt visar ett antal sammanhängande faktorer.

 

Följande underfrågor är avsedda att leda oss mot problemställningen:

 

A                   Vad skiljer mellan en idealistisk och en professionell värdegrund?

B                   Har Norges användande av militärmakt utvecklats enligt Diesens modell?

C1                 Vilken värdegrund finns inom Forsvaret idag?

C2                       Medger Forsvarets struktur idag att en professionell värdegrund utvecklas?

C3                 Finns det utrymme i det norska samhället för en försvarsmakt med en professionell värdegrund?

 

Frågorna besvaras efterhand.

 

Disposition

Inledningsvis redovisas Diesens modell som en förklaringsmodell över förändrad användning av militärmakt.

Därefter analyseras Norges användning av militärmakt genom Diesens modell.

Nästa stycke belyser värdegrund i det norska samhället och inom Forsvaret.

Sista stycket består av slutdiskussion och konklusioner. I detta stycke besvaras problemformuleringen.

I samtliga stycken förs diskussion efterhand och varje stycke avslutas med en delkonklusion.

 

 

Definitioner

 

Värdegrund                       Med värdegrund avses i den här uppsatsen den inre drivkraft som får individen att handla i en viss situation. Värdegrunden består av värderingar och normer som individen utvecklat under sina kontakter med omvärlden och som också styr hans/hennes perception av den samma. Centralt för den här uppsatsen är den del av värdegrunden som utvecklas hos individen i samband med hans/hennes yrkesutövning. Huvudfrågan är vad som driver individen att delta i en militär operation.

 

Professionalism               I Uppsatsens andra stycke problematiserar jag begreppet utförligt. Jag vill dock redan här understryka att det är en professionell värdegrund uppsatsen handlar om. Med det avser jag att utövaren av professionen löser sina uppdrag utifrån föreställningen att yrket kräver detta, sympati för det aktuella uppdraget är av underordnad betydelse. Främsta drivkraften är lojalitet med sitt förband och sina kamrater. Begreppet yrkeskodex är centralt.

Dimensionen av yrkesskicklighet som förknippas med professionalism menar jag är en förutsättning för att utveckla den professionella värdegrunden och det är därför inte främst förmågan att utöva yrket jag problematiserar.

 

Idealism                            Som kontrast till professionalism använder jag idealism. Med begreppet avser jag att den som löser uppdraget starkt sympatiserar med den aktuella uppgiften. Även idealism utvecklas utförligt i uppsatsens andra stycke.

 

Jag vill understryka att det inte alltid finns ett motsatsförhållande mellan begreppen. Det är fullt möjligt att vara professionell i den mening att man behärskar sitt yrke och att ha en idealistisk värdegrund inför en aktuell uppgift. När jag ställer begreppen mot varandra är det värdegrunden, drivkraften, som individen har inför den aktuella uppgiften jag vill belysa.

 

Avgränsningar

Uppsatsen har inte för avsikt att argumentera för eller emot värnplikt, eller hur Forsvaret skall utformas. I uppsatsen diskuteras värdegrund. I samband med att jag beskriver en professionell värdegrund så beskriver jag att denna är baserad på omfattande träning som leder till yrkesskicklighet. Hur lång denna träning är och hur den bedrivs har jag inte för avsikt att utveckla i uppsatsen. Jag kan se metoder både med och utan värnplikt som kan leda till en professionell värdegrund. Att beskriva detta skulle dock kräva mer tid och utrymme än det jag förfogar över.

Metod

Min ambition är att belysa ett antal fenomen som jag anser påverkar Forsvarets förmåga att svara upp mot den politiska ambitionen. Jag söker samband och kopplingar mellan dessa fenomen för att påvisa att de har en koppling även om det inte förefaller så vid första anblick. Metodmässigt kan således mitt angreppssätt beskrivas som induktivt[6].

För den empiriska delen av uppsatsen har metoden för att samla in underlag varit kvalitativ innehållsanalys. Metoden definieras som ett systematiskt riktat sökande i utvalda dokument efter när- eller frånvaron av en begränsad mängd förmodat betydelsefull information.[7] Inte minst frånvaron av information har betydelse för den här uppsatsen eftersom jag söker efter svar som sällan är uttalade, utan måste sökas i mer kausala samband.

När det gället studien av attityden inom Forsvaret baserar jag mig på tre tidigare enkätundersökningar. Jag har dessutom intervjuat kollegor för att komplettera mina egna erfarenheter.

 

Källor och kritik av dessa

Beskrivning

Till uppsatsen har använts vetenskaplig litteratur för att beskriva norsk historia, användning av militärmakt och uppsatsens teorianknytning. Officiella tal, propositioner och rapporter har använts i syfte att belägga Norges officiella hållning. Tidningsartiklar och debattsidor har använts för att försöka hitta bakomliggande syften och tendenser.

Kritik

Redan principen för den kvalitativa innehållsanalysen innehåller ett riskmoment när det gäller objektivitet. Det är ju ganska naturligt att jag som författare letar efter litteratur som stärker de teser jag driver. Jag har dock försökt att ha detta i åtanke och söka källor som ger olika perspektiv på problemställningen. De tidningsartiklar jag använt är speglade av den skribent som skrivit dem. Det innebär att vederbörandes tolkning ligger mellan mig och primärkällan. De kamrater jag valt att intervjua är naturligtvis för få för att bilda ett statistiskt säkert underlag. Deras uttalanden får istället ses som åsikter som finns inom den norska försvarsmakten och gör inget anspråk på att vara majoritetsuppfattningar eller sanningar.


 

2                                      Användandet av militärmakt

 

 

Traditionellt

försvar

Nytt försvar

Ursprung/avstamp

Nationen

Staten

Rationalitet

Nationens överlevnad

Statens intressen

Bemanning

Utskrivning (värnplikt)

Frivillighet

Kritisk faktor

Människor (antal)

Kapital

Värdegrund

Idealism

Professionell

sammanhållning

Sekundärroll

Samhällsbyggare,

social integration

Ingen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med hjälp av Sverre Diesens modell skall vi skapa en bild av hur användandet av det militära maktmedlet i västvärlden kommit att förändra sig sedan kalla krigets slut. Genom att belysa hur de olika faktorerna hänger samman kan vi i nästa kapitel föra en diskussion om Norge följer detta mönster eller om det finns obalans mellan vissa faktorer. För att öka tempot mot vårt problemområde om värdegrund belyser jag de faktorer jag anser mest relevanta utförligt medan jag slår ihop eller mycket kort berör de jag anser perifera.

 

Jag vill understryka att de tolkningar jag gör av modellen är mina egna och att jag tar mig friheten att komplettera modellen med material ur andra källor.

 

Ursprung                 och Rationalitet    

Nationens överlevnad eller Statens intressen?

Modellen beskriver hur gårdagens försvar hade sitt ursprung i försvaret av den egna folkgruppen och territoriet medan dagens och framtidens försvar har sitt ursprung i samhällets politiska dimension, - staten.[8] Diesen menar att användningen av militära maktmedel under huvuddelen av 1900-talet haft sitt ursprung i att försvara den egna nationen och att detta varit sprunget ur en folklig vilja och nationell gemenskap. Däremot skedde en förändring under 1990- talet där rationaliteten för militärmakt i ökad grad kommit att handla om att tillvarata statens intressen, t.ex. genom att visa engagemang och solidaritet i det internationella samarbetet[9].

       Rationaliteten för användningen av det militära maktmedlet har alltså förskjutits från att försvara det egna folket mot ett konkret hot, till att vara ett medel som används för att gynna den politiska ledningen och dess politik.

       Forsvaret har blivit ett verktyg för den politiska ledningen, designat för att skapa så gynnsamma förutsättningar för landets politik som möjligt och därigenom, direkt eller indirekt, gagna medborgarnas välstånd och säkerhet.

Forsvarets roll i detta sammanhang kan vara så vag som att med sin utformning och förmåga vara en inträdesbiljett för staten att få vara med i det internationella samarbetet.

 

Bemanning             

Utskrivning eller frivillighet?

Sedan Napoleontiden och fram till 1990-talet har bemanning av militära styrkor skett under pliktlagar. Detta har med den rationalitet jag beskrivit i förra stycket varit fullt naturligt och allmänt accepterat. Under 1990-talet har vi sett en utveckling i Europa där flera länder övergivit sitt värnpliktsförsvar. Motiven för detta har främst varit att värnpliktiga bäst lämpar sig för försvar av den egna territoriet, men att det inte är en bra rekryteringsgrund för den typ av militärmakt man nu inriktar sig på. Rekryteringsbasen kommer att påverkas av missionsområdets geografiska läge och uppdragets risknivå. Även faktorer som arbetslöshet och lönenivåer kommer att påverka möjligheten att rekrytera personal.[10] Ett annat motiv som angivits är att de nya och komplexa roller som det militära maktmedlet ställs inför kräver omfattande träning.[11]

       När Diesen talar om frivillighet så menar han att valet att bli soldat är frivilligt, inte att fritt välja vilka uppdrag som passar eller inte.[12]

 

Kritisk faktor          

Människor eller Kapital?

Under båda världskrigen var den kritiska faktorn för bemanning av försvarsmakter antalet människor som gick att uppbringa. Sovjetarmén och Tysklands hänsynslösa utskrivning av den egna befolkningen får tjäna som exempel på detta. Även under kalla kriget när målet med de militära medlen var avskräckning snarare än användning var det viktigt att kunna uppvisa en potentiellt stor numerär. 

       Idag krävs inte samma numerär för att tillvarata statens intressen som det tidigare krävdes för att skydda nationen mot en invasion.

 

Även en accelererande tekniknivå gör att det idag är dyrt att utrusta en försvarsmakt[13].

       Kapital för att utrusta, utbilda, upprätthålla och använda det militära instrumentet har blivit den nya kritiska faktorn. I och med detta kommer ytterligare en politisk dimension, nämligen den vad den egna befolkningen är beredd att betala och vad omvärlden i form av allierade tycker att de borde betala. Även denna dimension påverkar nyttjandet av det militära instrumentet.

 

Sekundärroll          

Samhällsbyggare eller ingen alls?

Att upprätta en försvarsmakt, bemanna den och att skapa förankring hos den egna befolkningen har traditionellt sett ansetts vara en viktig del i ett nationalstatsbygge[14]. Att låta försvarsmakten vara en del i att överföra samhällets värderingar har en lång tradition i många länder däribland Norge, vilket bl.a. talesättet –”å gjöre gutter til menn” vittnar om. Diesen kallar detta för försvarets sekundärroll och menar att det inte är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt att använda Forsvaret för detta ändamål. Den amerikanske säkerhetspolitiske skribenten Doug Bandhow är mer krass när han skriver:[15] ”-The armed forces are a tool to defend a free society, not a mechanism to indoctrinate a free people”.

 

Värdegrund            

Idealism eller professionalism?

Med värdegrund avses den inre drivkraft som driver dem som verkar inom det militära instrumentet. Modellen beskriver hur denna bör utvecklas från idealism till professionell sammanhållning för att det militära instrumentet skall kunna användas i sin nya roll.

Låt oss ta hjälp av ordbokenför att reda ut skillnaden mellan begreppen[16]: ”ideell [jämför idé], upphöjd, syftande till högre andliga värden, buren av en idé; förr även fullkomlig (ideal)”. Av förklaringen ser vi att den som har en ideell värdegrund delar och är en del av den idé som är hans eller hennes engagemang. Försvar av den egna nationens existens rimmar sålunda väl med denna värdegrund.

Moraliskt är den idealistiska drivkraften relativt problemfri. Att försvara sig när man är hotad är så kulturellt accepterat att det väl närmast är en naturlag. Problem uppstår dock när vi följer Diesens resonemang om att användningen av det militära instrumentet ändrats, vilket jag belyst i tidigare stycken. Kan man verkligen kräva att en soldat skall ha en idealistisk värdegrund när han används i statens intresse? Diesen menar att så inte är fallet, utan att drivkraften i det nya försvaret är en professionell sammanhållning.

Vad konstituerar då att ha en  professionell värdegrund?

 Vi tar till ordboken igen[17]: ”professionell [jämför professionalism], yrkes-; yrkesmässig; yrkesskicklig. Jämför proffs.” Vi ser då att yrkesskicklighet är ett nyckelord. Yrkesskicklighet baseras på erfarenhet och träning. När man i ledarskapssammanhang talar om skillnaden mellan arbete och professioner brukar man med professioner mena yrken som förutom omfattande utbildning och erfarenhet kräver att den som utövar yrket identifierar sig med det samma. Man är, man arbetar inte som, läkare, sjuksköterska eller officer. Vidare kännetecknas en profession av att utövaren upplever att yrket i sig har ett högre värde än summan av den rena arbetsinsatsen. Arbetet ses som en del av en helhet. Utövaren kan således beskrivas ha en ideell inställning till sitt yrke.

       Den centrala drivkraften för individen blir dock de band och den kultur som utövarna av en profession utvecklar mellan sig, - sin yrkeskodex. Yrkeskodexen består av värderingar och förhållningssätt som präglar individens attityder till de uppgifter han/hon ställs inför. Överfört till en militär kontext innebär detta att basen för en professionell värdegrund är yrkesskicklighet baserad på omfattande träning och utbildning. Under denna träning och inte minst under skarpa operationer utvecklas en sammanhållning som blir individens främsta drivkraft. I amerikanska marinkårens policydokument Warfighting beskrivs utvecklandet av denna kodex på följande sätt[18]: ”All officers and enlisted Marines undergo similar entry level training which is, in effect, a socialization process. This training provides all Marines a common experience, a proud heritage, a set of values, and common bond of comradeship. It is the essential first step in making of a Marine”.  Citatet åskådliggör på ett bra sätt den vikt man lägger vid att skapa en professionell sammanhållning. Längre fram i uppsatsen citerar jag Telemarkbataljonens verdigrunnlag, även i detta betonar man vikten av yrkesskicklighet och professionell sammanhållning.

       Denna viktläggning av lojaliteten till det egna förbandet och banden till kamraterna ligger helt i linje med psykologisk forskning kring vad som får en människa att strida i en krigssituation. Det visar sig att drivkraften är att överleva och att strida för sin primärgrupp, oavsett vilken drivkraft som gjort att man hamnat i den aktuella operationen. För att åskådliggöra denna attityd kan vi låna ett citat ur Ridley Scotts film Black Hawk down, där en soldat ur NAVY SEALS försöker förklara vad som driver honom: ”- People back home ask me why I do it…I usually walk away. They don’t understand. It is always the man next to you. That’s why you do it, the man next to you…”

       Om vi jämför de två värdegrunderna så blir skillnaden den att individer som agerar på ideell värdegrund gör det för att de identifierar sig och sympatiserar med det aktuella uppdraget. Individer som agerar på professionell värdegrund gör det utifrån en identifikation med sin yrkesroll och utifrån lojalitet med sitt förband och sina kamrater. Sympatier med det aktuella uppdraget är av underordnad betydelse.

       Draget till sin yttersta spets kan vi säga att idealisten är beredd att dö för saken medan den professionelle agerar utifrån sin yrkeskodex, och är beredd att gå i döden för sina kamrater och sitt förband.

       Jag vill återigen påpeka att det inte alltid finns ett motsatsförhållande mellan idealism och professionalism. Det går utmärkt att kombinera att vara professionell i meningen yrkesskicklig med att ha en idealistisk inställning till en viss uppgift. Det är troligt att det är den optimala kombinationen för att få individen att agera effektivt.

Etik

Som en följd av att det militära instrumentet används mer aktivt och inte bara i händelse av angrepp mot den egna nationen följer också att soldater och officerare behöver en än mer utvecklad yrkesetik.[19]

Den idealistiskt drivne soldaten som försvarade sin nations existens kunde rationalisera sina våldshandlingar utifrån en i det närmaste naturbetingad självförsvarsprincip. Kongelig res. från 10 juni 1949 får exemplifiera detta[20]:

”De (militære befalingsmenn) skal uten videre gjøre motstand mot et væpnet angrep med alle midler som står til rådighet...”

       Med de nya och mer komplexa uppgifter som följer med att det militära instrumentet används längs hela konfliktskalan följer också högre krav på individen att kunna värdera när våld är legitimt eller inte. Både för det egna välbefinnandet och för operationens genomförande.

       I begreppet professionalism lägger jag även denna etiska dimension.

I Forsvarets Verdigrunnlag är problemet lite uppmärksammat och behandlas svepande med texten[21]: ” Ved internasjonale engasjementer skal Forsvarets personall etterstrebe en hØy etisk standard, og i all sin atdferd vise respekt og toleranse overfor andres kultur og egenart.”  Som synes nämner man inte dimensionen av våldsanvändning, utan talar om mötet med andra kulturer. Däremot Telemarkbataljonens verdigrunnlag tar upp våldsdimensionen.

 

Delkonklusion

Ur Diesens modell kan vi utläsa att användandet av militärmakt övergått från att i huvudsak handla om försvar av den egna nationen, vilket kunde ske under paroller av plikt och av ideella skäl, till att idag användas för att tillvarata statens intressen, genom att t.ex. delta i internationella operationer.

      Modellen visar vidare att det inte finns jordmån, vare sig moraliskt eller i den allmänna opinionen att ändvända pliktlagar för att bemanna styrkor för dessa syften. Frivillighet måste ligga till grund för bemanning av militära styrkor, då det är en avsevärd skillnad att försvara det egna territoriet kontra att, som en del i landets säkerhetspolitik, verka internationellt. Antalet människor som är möjliga att skriva ut är inte längre den kritiska faktorn, utan denna är i stället det kapital staten kan uppbringa för att upprätthålla sin militära förmåga.

      Det är, enligt modellen, inte samhällsekonomiskt försvarbart att använda en försvarsmakt till att överföra statens värderingar som ett led i medborgarfostran.

      Diesen påvisar alltså ett system av faktorer som hänger samman när det gäller utvecklingen av militärmakt. Den fortsatta diskussionen bygger på att dessa är kopplade till varandra och om enskilda faktorer inte följer i samma takt som den övriga modellen hindras utvecklingen och effektiv användning av det militära instrumentet.

 

Vi har efter detta stycke möjlighet att besvara den första frågan som är tänkt att leda oss mot problemformuleringen:

 

A                   Vad skiljer mellan en idealistisk och en professionell värdegrund?

En individ med en ideell värdegrund delar och är en del av den idé som är hans eller hennes engagemang. Individer som agerar på professionell värdegrund gör det utifrån lojalitet med sitt förband och sina kamrater, - sin yrkeskodex. Sympatier med det aktuella uppdraget är av underordnad betydelse. Draget till sin yttersta spets kan vi säga att idealisten är beredd att dö för saken medan den professionelle agerar utifrån sin yrkeskodex, och är beredd att gå i döden för sina kamrater och sitt förband. En professionell värdegrund baseras på omfattande träning och utbildning. I begreppet militär professionalism ligger även ett krav på en utvecklad yrkesetik, då den professionelle skall kunna använda våld i långt fler situationer än den idealistiskt drivne.

      

3               Militärmakt i Norge

Militärteoretikern Henri Jomini skriver om léspirit militaire när han utvecklar sina tankar om hur attityden till militärmakt i samhället påverkar hur en försvarsmakt utvecklas och används. I det här stycket skall vi titta på Norges espirit militaire och vilka tendenser vi kan se. Genom att använda Diesens modell kan vi föra ett resonemang faktor för faktor.

 

Ursprung och Rationalitet    

Nationens överlevnad eller Statens intressen

 

” Jeg vil  verge mitt land

Jeg vil  bygge mitt land

Jeg vil elske det frem i mitt bønn, i mitt barn.

Jeg vil øke dets gavn

Jeg vil søke dets savn,

Ifra grensen og ut til de drivende garn.”

Bjørnstjerne Bjørnson, 1869

Nationalistisk tradition

I sin bok Den norske forsvarstradisjonen beskriver Ståle Ulriksen hur Forsvaret varit avsett för försvaret av den egna nationen[22]. Han beskriver hur denna tanke präglat norskt försvarstänkande ända sedan 1814. Ulriksen citerar Hobson och Kristiansen (1995) och skriver bl.a: -”I følge forsvarstradisjon utgikk Forsvaret fra folket, gjennom hæren og krigen ble folket en nasjon. Ideen om det ” norske folkforsvaret” – båndene mellom hæren og nasjonen – står helt sentralt i denne tradisjonen”.[23]

Denna tradition har följt Norge även in i våra dagar. Under efterkrigstiden och under kalla kriget var fokus nationellt försvar. NATO-medlemskapet var framför allt en garanti för att alliansen skulle avskräcka Sovjetunionen från angrepp, eller om det värsta hände komma Norge till undsättning. Även Forsvarets utformning med värnplikt, mobilisering och en relativt stor numerär har följt denna tankegång.

       Också Hemvärnets centrala roll i norsk försvarstradition kan ses i ljuset av tanken om nationens försvar. – Forsvaret skall vara nationens försvar och nationen skall bemanna Forsvaret. Det internationella inslaget har främst bestått av fredsbevarande insatser, där frivilligt baserade styrkor rekryterades utan att detta sågs som en huvuduppgift för Forsvaret.

En ny tid – militärmakt i statens intresse

I och med Sovjetunionens kollaps och en accelererande globalisering har ett antal mekanismer börjat verka som gör att småstater, däribland Norge börjat bli mer aktiva i sin utrikes och försvarspolitik. Syftet kan vara att vara en lojal allierad eller mer realpolitiskt inriktat och syfta till att ge landet goodwill som kan användas för att driva de frågor man egentligen vill sätta på dagordningen. Under 1990-talet började Norge bli allt mer aktivt med sitt militära instrument. Man engagerade relativt stora styrkor i Bosnien och Kosovo och har i närtid i deltagit med förband i Afghanistan. Espen Barth Eide har utryckt förändringen i Norges internationella engagemang på följande sätt[24]: ”..utenlandsoperasjonene, var en sidegren i mange år…Det var i og for seg populært, og det var stor oppslutning om dem. Men de levde sitt eget liv. Av noen kallt militær U-hjelp...og sånn var det frem til begynnelsen av 90-tallet...Det som er nytt, som vi så en flik av under Kosovo krigen, er at vi også bruker norske styrker til offensive oppdrag. Dette er operasjoner hvor formålet ikke er fredsbevaring, men egentlig det militærmakt vanligviss brukes til, nemlig å endre en situasjon.”

 

 

I St.meld 38 stakas vägen för norskt militär engagemang internationellt ut.[25]  Den höga ambitionen med det internationella engagemanget framgår mycket tydligt. Som huvudsaklig rationalitet nämns kravet från NATO, internationell solidaritet och tillvaratagandet av norska intressen.

Norska intressen

Norges försvarsminister Kristin Krohn Devold hör till de mest drivande när det gäller Norges internationella engagemang. Uttrycklig har hon beskrivit hur det militära instrumentet skall användas i statens intressen. Vid sitt föredrag i Den Norske Atlanterhavskomiten den 30 oktober 2002[26] sa hon:  ”- Jeg vil at Norge skal være aktiv, moderne og endringsvillig. Vi må tilpasse oss – samtidig som vi bevisst utnytter alle muligheter til å påvirke våre omgivelser i retning av våre interesser.”

Det intressanta är att hon så uttryckligt deklarerar att det handlar om att tillvarata norska intressen. Förutom dimensionen av det nationella försvaret skall det militära instrumentet kunna användas som en aktiv del i Norsk utrikespolitik. Mycket tyder således på att Norge följer Diesens modell när det gäller att rationaliteten för försvarsmakten ändrats från att vara nationens försvar till att vara statens politiska instrument.

En ny verksamhetsidé för Forsvaret

Även ledningen för Forsvaret med försvarschefen general Sigurd Frisvold och chefen för flygvapnet general Tomas Colin Archer som exempel har betonat vikten av det internationella engagemanget. Frisvold talar om kvalitetsvinster, medan Colin Archer är ännu friskare när han säger att det norska Forsvaret är mer professionella idag och att man ”- aktivt försvarar demokratin utan att sitta och vänta på att bli överkörda”[27].

Att Forsvarets ledning betonar vikten av det internationella engagemanget är egentligen inte så konstigt då man efter att hotet från Sovjetunionen försvann, naturligtvis brottas med ett legitimitetsproblem. – Vad skall försvaret användas till? Den politiska ambitionen att vara mer aktiv med det militära instrumentet har i den mening närmast kommit som en skänk från ovan och givit Forsvaret en ny och konkret verksamhetsidé. Denna utveckling går att känna igen i hela Västeuropa, inte minst i Sverige, där jag känner förhållandena mycket väl. Det är förmodligen i ljuset av detta som vi skall se försvarsledningens positiva, på gränsen till okritiska, förhållningssätt till Forsvarets nya uppgifter.

Här tror jag personligen att en av förklaringarna ligger till varför den politiska ledningen i så liten grad uppmärksammat värdegrundsproblematiken förbundet med en ny användning av militärmakt. I ivern att verka i linje med den nya verksamhetsidén tonar den exekutiva ledningen för Forsvaret helt enkelt ner problemet. Denna åsikt är min egen och läsaren får själv bedöma om den är relevant eller inte.

In and out with the Britts

Även när det gäller ambitionsnivån med vilken typ av insatser det norska försvaret skall klara av är försvarsministern tydlig. Vid sin föreläsning vid Forsvarets stabsskole[28], oktober 2002, inledde försvarsministern med att beskriva att NATO fortfarande är kärnan i norsk säkerhetspolitik och att Norge avser att göra allt för alliansens fortsatta relevans. Hon fortsatte med att beskriva att alliansen förmodligen kommer att delas in i ett informellt A-, B- och C – lag, där den tekniska nivån och förmåga till snabb deployering till högriskområden ligger till grund för klassificeringen. A-nivån motsvarar USA:s nivå och sedan är skalan fallande nedåt. Norges ambition är att tillhöra A-laget. Försvarsministern menade att det är denna förmåga som uppmärksammas och att den är kostnadseffektiv, då den medger en kortare tid i missionsområdet. Tanken är att A-laget går in i ett område tidigt och B- och C-laget får komma efter och stå för det långvariga engagemanget i missionsområdet. Försvarsministern sammanfattade ambitionen med att Norge skulle vara ”- In and out with the Britts”.

Denna ambitionsnivå speglar också av sig i St. meld 38 och de riktlinjer försvarsministern ger till försvarschefen inför dennes utredning av Forsvarets utveckling inför perioden 2006-08[29]. Forsvaret skall omstruktureras från att relativt långsamt komma till ett missionsområde och stanna länge till att vara bland de första in i området och stanna max en kontingent.

Sammanfattar vi hur rationaliteten för användandet av militärmakt utvecklat sig i Norge så är det ganska tydligt att Norge idag har ambitionen att aktivt använda sitt militära instrument som en del i landets politik. Vi ser också att ambitionsnivån är hög när det gäller i vilken typ av konflikter och hur snabbt man skall kunna delta. Man följer alltså väl Diesens modell så här långt.

 

 

Bemanning                              

Utskrivning eller frivillighet?

En lång värnpliktstradition

Liksom i Sverige är den allmänna värnplikten så obestridlig att ett ifrågasättande närmast inte låter sig göras. Inte något av de Stortings- eller Forsvars dokument som jag studerat inför denna uppsats värderar en utveckling utan allmän värnplikt. Som argument för värnplikten brukar anges att den säkrar en viss personell kvalitet och att den bidrar till att förankra Forsvaret hos befolkningen.

Det saknas dock inte debattörer i den försvarspolitiska debatten som ifrågasätter värnplikten. Ståle Ulriksen ägnar hela sin bok ”Den norske forsvarstradisjonen” till att problematisera kring den norska inställningen och att debattera mot allmän värnplikt. Han belyser bland annat att demokratiargumentet och folkförankringsargumentet kring värnplikten förmodligen är överdrivet. En ståndpunkt som delas av Boëne och Dandeker i deras Facing Uncertainty The Swedish military in international perspective där de hänvisar till flera studier som visar att kopplingen mellan värnplikt och folkförankring inte kan beläggas.[30]

Som jag tidigare sagt har jag inte för avsikt att argumentera för eller emot allmän värnplikt. Men för uppsatsens tema är paradoxen mellan å ena sidan den politiska ambitionen att vara aktiv med sitt militära instrument och å andra sidan värna den allmänna värnplikten under retorik präglad av demokratiska slagord mycket intressant.

Ulriksen belyser också det norska soldatidealet. Den idealiske soldaten beskrivs som en bondson från landsbygden. Han är van vid skog och mark. Han (- ja, det är alltid en han…) har inte mycket till övers för militär disciplin och order. Han löser sitt uppdrag utifrån högre ideal och kan mäta sig med de bästa soldater tack vare sin fysik och sin breda erfarenhet.

Slår vi ihop dessa förhållanden, med den grundmurade värnplikten och det lätt romantiserade soldatidealet, så framträder en bild som visar att utvecklandet av en professionell värdegrund där militär yrkeskicklighet och värderingar som sätter soldatlivets unika roll i centrum, inte utan vidare tar plats i det norska samhället eller i det norska Forsvaret.

Bemanning till internationella uppdrag

 

Den norska författningen skiljer på två typer av internationella insatser. Den första handlar om ett hot mot NATO, en s.k. artikel V operation. Till en sådan kan det norska försvaret mobiliseras och värnpliktiga beordras. Den andra typen är internationella fredsoperationer, där principen för deltagande är frivillighet. Förhållandena regleras i lov 9 från februari 1996. Lagen undantar dock officerare anställda efter 99.04.01 eller officerare anställda tidigare som själva skriftligt anmält att de vill underställas lagen. Dessa skall kunna beordras till internationell tjänstgöring.    Forsvarssjefen och samtliga generalinspektörer har uttryckt en vilja om att införa beordringsplikt till internationell tjänstgöring för alla officerare. Motivet har traditionellt angivits till att det behövs för att trygga rekryteringen. Vi bör nog också se beordringsmotivet som ett försök att skapa en ny kultur i Forsvaret.  Forsvarets ledning går härmed längre än St.meld 38 som anger att beordringsplikt bara skall användas så länge frivillighet inte räcker till för rekrytering. Denna spricka är intressant och man kan ana att den politiska ledningen tar annan hänsyn än rent militära aspekter. Återigen ser vi en balansakt mellan å ena sidan ambitionen att vara aktiv med et militära instrumentet och att bevara traditionella värden.

Chefen för flygvapnet general Colin Archer anger ett annat motiv för beordringsplikt, nämligen att det tvingar politikerna att ta ett större ansvar för dem de sänder ut[31]. ”- Slik det er i dag, med frivillig deltagelse, tar ikke politikerne det ansvar de har.” Colin Archer är dock bekymrad över att beordringspliktsprocessen tar för lång tid.

       Principerna för Norges internationella engagemang slås fast i St.meld 38 och utvecklas sedan i Stortingspropositionerna 45 och 55.[32]

En snabbinsatsstyrka, FIST[33] som skall omfatta ca 3500 officerare och soldater där alla skall vara rekryterade på kontraktsbasis skall vara fullt upprättad från 2005.[34] 

       Bakgrunden till den skisserade strukturen och debatten om beordringsplikt är anpassningen till NATO:s krav om att snabbt kunna ställa deployerbara styrkor till förfogande och de erfarenheter man drog 1999 när Norge hade svårt att rekrytera och snabbt sätta upp styrkor till insatsen i Kosovo[35]. Anpassningen till NATO:s krav är centralt då dessa krav anger hur stort Norges internationella åtagande bör vara och därmed hur mycket personal som behöver rekryteras. Jag har i föregående stycken försökt att visa vilken vikt Norge lägger vid att, som försvarsministern uttrycker det, ”– være best i klassen”.

       I tidigare nämnda handlingar är alltså Norges ambition att kunna ha ca 3500 människor på kontraktsbasis för internationella insatser.  Officiellt har Norge ambitionen att kunna hålla två bataljoner ute på internationellt uppdrag samtidigt, om vi fokuserar på armésidan där den största utmaningen ligger. Om ambitionen stannar vid detta så räcker det att arbeta med strukturen och därmed värdegrunden för FIST styrkorna, då de skulle räcka till numerärt åtminstone initialt. Om de räcker på sikt avgörs ju av hur fortsatt rekrytering fungerar.

Generalinspektören för Armén general Roar Haugen visade vid sin föreläsning vid FSTS den 20 februari 2003 att den norska ambitionen på sikt är att kunna hålla en brigad ute för internationella insatser.[36] Han visade även att företrädare inom NATO anser att Norge, med sin goda ekonomi, borde kunna bidra med två brigader, motsvarande 10 000 man.

       Kommer Norge upp i denna numerär inser vi snabbt att de renodlade FIST-

styrkorna inte räcker till utan att en struktur där en större del av Forsvaret kan användas till internationella insatser blir nödvändig. Då blir frågan om värdegrund i det norska samhället och inom Forsvaret ännu mer central. Den frågan tar vi med oss till uppsatsens slutdiskussion.

 

Kritisk faktor          

Människor eller Kapital?

Avseende denna faktor följer Norge väl Diesens modell. Norge avsätter ca 1,9% av sin BNP, eller ca 28Mdr årligen på Forsvaret[37]. Forsvarskommittén pekar på att genomsnittet i NATO är 2,2% och att antagningskravet för nya medlemmar är 2% och att Norge snarast bör komma över denna gräns och snarare sträva mot 2,2% för att vara trovärdiga i sin ambition att vara bäst i NATO-klassen. Det är alltså kring 30Mdr per år som det norska folket, via sin politiska ledning, är beredda att betala för sitt militära instrument. Detta innebär att Norge, liksom alla övriga länder, tvingas att prioritera kvalitet före kvantitet. Förvarsminister Krohn Devold uppmärksammade förändringen från personal- till kapitalintensivt försvar i sitt nyårstal i Oslo militæra samfund 2003 med orden[38]: ”- Førr var militære forsvar personellintensivt. Det var relativt billig å utstyre en soldat. Nå er det omvendt. Forsvaret er blitt kapitalintensivt. Bak enhverr soldat i et moderne forsvar ligger store investeringer”.

        

Sekundärroll          

Samhällsbyggare eller ingen alls?

I Norge har Forsvarets samhällsbyggande roll traditionellt sätt varit mycket framträdande vilket jag belyst i stycket om ursprung och rationalitet. Mycket talar för att Forsvaret i det allmänna medvetandet fortfarande har denna roll om än outtalat och att denna hänsyn understundom prioriteras före rent militära hänsynstaganden. Ståle Ulriksen uttrycker detta på följande sätt[39]: ”-Min påstand er at forsvarstradisjonens budskap først og fremst dreier seg om å knytte Forsvaret og nasjonen sammen. Forsvaret blir med dette et instrument for nasjonal intergrasjon. Dette har vært det norske Forsvarets mål siden 1814...hvor faglige miliære hensyn svært ofte kommet i andre rekke, selv i spørsmål om doktrine, taktikk, organisasjon og bevæpning.” Även om man inte helt delar Ståle Ulriksens kategoriska åsikter så är det ändå relativt påtagligt att andra hänsyn än de rent militära styr utformningen av Forsvaret. Självklart påverkar även detta värdegrunden hos personalen. Officeren ser som en av sina huvuduppgifter att överföra nationens värderingar till den värnpliktige och därmed fortsätta att förmedla försvarstraditionen. Praktiska konsekvenser av ett sådant förhållningssätt är när värnpliktiga som är ovilliga eller direkt olämpliga hålls kvar i sin befattning, trots att det inte höjer effekten på förbandet eller rent av är kontraproduktivt, med motivet att de skall göra sin plikt. Att detta sker vid norska förband vet jag. I vilken utsträckning det sker har jag inte studerat, det får läsaren utifrån sina egna erfarenheter bedöma.

    

Delkonklusion

Efter denna analys är vi redo att försöka besvara nästa fråga i jakten på vårt problem.

 

B                   Har Norges användande av militärmakt utvecklats enligt Diesens modell?

När det gäller rationalitet så är det tydligt att den politiska ledningen har en ambition att aktivt använda det militära instrumentet i sin politik.

Forsvarets ledning är lika pådrivande i internationaliseringsprocessen och detta kan tolkas som att den internationella fokusen blivit Forsvarets mest konkreta verksamhetsidé. Ambitionsnivån med de norska insatserna är högt ställd. Man skall kunna vara bland de första inom NATO i ett konfliktområde, även vid högriskoperationer.  Rationaliteten följer tydligt Diesens modell.

      Avseende bemanning så har jag framhållit en lång värnpliktstradition och ett lätt romantiserat soldatideal som två viktiga pusselbitar i vår jakt på svaret om det finns utrymme för en professionell värdegrund inom Forsvaret.

      FIST-styrkorna är Forsvarets lösning för att kunna svara upp mot den politiska ambitionsnivån. Jag har belyst att om Norges politiska ambition stannar vid att kunna ha en till två bataljoner ute så räcker FIST- strukturen och problemet med värdegrund inom Forsvaret kommer inte att aktualiseras så länge det går att rekrytera till FIST. Däremot har det uttalats, från norskt håll och inom NATO, att Norge bör ha en betydligt högre ambitionsnivå med sitt internationella bidrag. Vid en ökad ambitionsnivå aktualiseras värdegrundsproblematiken i hela Forsvaret.            Avseende bemanning så följer Norge således till del Diesens modell, men är fortfarande starkt präglat av sin värnpliktstradition.

      Norge följer Diesens modell fullt ut när det gäller att kapital snarare än antalet människor blivit den kritiska faktorn för uppbyggnaden av ett försvar.

Vad avser sekundärroll tyder mycket på att det norska försvaret fortfarande är bundet till ett historiskt arv som gör att betoningen på nationsbyggning fortfarande är stark och att detta påverkar försvarets utformning, struktur och värdegrunden hos personalen.

 

Slutsatsen jag drar ur denna bild är att delar eller hela Forsvaret, om de skall följa Diesens modell och kunna svara upp mot den politiska ambitionen, bör utveckla en professionell värdegrund. Om Forsvaret och det norska samhället har jordmån för att utveckla en sådan värdegrund skall vi diskutera i nästa stycke.

 

 

 

4               Värdegrund             Idealism eller professionalism?

 

I det här kapitlet skall vi problematisera värdegrunden i det norska Forsvaret för att diskutera om den utvecklats i takt med den politiska ambitionen. För att kunna göra detta vill jag börja med att kortfattat beskriva tendenser jag upplever i det norska samhället som jag tror påverkar värdegrunden inom Forsvaret. Därefter tänker jag genom exempel från den offentliga debatten belysa attityder till användandet av militärmakt i Norge. Detta gör att vi lättare kan sätta in värdegrunden i ett sammanhang.

 

Norge, en rik postindustriell nation med nationalistisk tradition.

Norge är en rik nation med väl utvecklad demokrati. Landet har en väl utvecklad press- och yttrandefrihet och individen är van att få komma till tals och ha synpunkter. Liksom de flesta postindustriella länder ser man en ökad individualisering och fokusering på självförverkligande. Detta märks t.ex. i Martin Hjelmervik Ness undersökning om motiv för internationell tjänstgöring som jag belyser i ett senare stycke.

När det gäller individens förhållande till staten tyder mycket på att individen i Norge i ökad omfattning ser staten som en serviceinrättning och överordnar sina egna intressen ovanför statens. Detta visar sig bland annat genom att Norge tillsammans med Sverige ligger i topp i världen när det gäller utvecklandet av New Public Management, där statliga instanser tvingas till konkurrens och att se individen som en kund.[40] Synen på staten som en leverantör och inte bara en maktinstitution är intressant och kommer att spegla individens förhållande till användandet av militärmakt, både vad avser att själv delta och när det gäller att ha åsikter om hur instrumentet används. De 60 000 människor som demonstrerade i Oslo i februari 2003 mot ett eventuellt krig mot Irak kan möjligen tolkas i den riktningen.

Som en motvikt, eller snarare ett komplement, till bilden om en ökad individualisering får vi också lägga en förhållandevis stark nationalism. Nationalismen tar sig bland annat uttryck i det massiva nationaldagsfirandet eller de stora (enorma) känsloyttringar som följer med idrottsframgångar. En konkret effekt av denna nationalism såg vi vid EG omröstningen 1994 då ”Nej-sidan” i sin argumentation spelade på nationalism och visade på de norska framgångarna vid hemma-OS i Lillehammer och påtalade vikten av att bevara det norska, vilket man sedan också vann folkomröstningen på.[41]

      En annan fråga vi måste ställa oss avseende användning av militärmakt är vilken vikt befolkning lägger vid militära frågor. Boëne och Dandecker hänvisar till Holmberg och Weibul (1997) när de beskriver hur det moderna samhället idag är mer upptaget av andra frågor än de militära[42]. I opinionsundersökningar kommer hälsovård, brottbekämpning, arbetsmarknadsfrågor, miljöfrågor etc. före försvarsrelaterade frågor. Inget tyder på att Norge inte följer detta mönster. Självklart kommer attityden till Forsvaret - och inom det samma präglas av hur viktigt Norges befolkning anser att Forsvaret och dess insatser är.

      Som jag tidigare belyst är den norska försvarstraditionen starkt knuten till försvaret av den egna nationen. Ur militär synpunkt så tror jag konkret att det trots en ökad individualisering kommer det att vara fullt möjligt att mobilisera en värnpliktsarmé när den egna nationen verkligen hotas.

      Däremot kommer det att bli allt svårare att ställa individer under pliktlagar för värnpliktstjänstgöring när hotet inte känns påtagligt, vilket vi också kan avläsa i debatten i t.ex. Forsvarets Forum[43].

      Sammanfattningsvis så har jag i detta korta stycke, som inte gör något som helst anspråk på att vara komplett, försökt att belysa tre faktorer som jag tror påverkar attityden till militärmakt i samhället och därmed värdegrunden inom Forsvaret. Dessa är:

§         En ökad individualisering i samhället,

§         en stark nationalistisk tradition samt

§         att militära frågor inte står överst på dagordningen i befolkningens medvetande.

Dessa faktorer tar vi med oss i följande stycke och till slutdiskussionen.

 

Yrkessoldat – legosoldat

Jag har i tidigare stycken beskrivit den idealistiska traditionen med nationens försvar i centrum. Att förvara nationen med vapen har varit en dygd. Men bilden av

av soldatrollen har också varit att den är ett nödvändigt ont. Det idealistiska ändamålet har helgat medlen.

      Att vara soldat till yrket har således en mycket liten förankring i det norska samhället. Ämnet får snabbt en känsloladdning och sakliga argument har liten plats. Ett effektivt medel som motståndarna till ett yrkesförsvar har använt är att i debatten sätta likhetstecken mellan yrkessoldat och det betydligt mer laddade begreppet legosoldat.[44]  Även inom Forsvaret talas med förakt om soldater som låtit värva sig.[45] Jag har stött på den här typen av retorik på flera ställen i den offentliga debatten och jag tar den som ännu ett uttryck för vilken stark känslomässig laddning ämnet har. [46] Ännu en pusselbit i jakten på vårt problem.

 

Synen på användning av militärmakt i det norska samhället

Ambitionen att vara mer aktiv med det militära instrumentet är inte problemfri. Ämnet väcker känslor och som jag visat tidigare har Norge historiskt haft en annan tradition.

 

Bjørn Tore Godal, som varit både utrikes- och försvarsminister, filosoferar i PACEM runt norsk syn på militärmakt.[47]  Han beskriver att Norsk tradition inte är att använda militärmakt utan att sprida stabilitet och lindra konflikter och därför är en mer aktiv användning av militärmakt svår att förena med norsk tradition.

Hans iakttagelser ligger sålunda helt i linje med mina egna.

Låt oss börja med ett närliggande exempel för att belysa effekterna.

Den 28 januari 2003 hade samtliga norska tidningar nyheten om att norska F-16 plan släppt bomber mot mål i Afghanistan på sina löpsedlar. Under veckan som följde fördes sedan debatter i samtliga media om detta var rätt och man diskuterade om målen som träffats var legitima. Försvarsministern hävdade redan den 28 januari att allt var i sin ordning[48]. Hon lyckades dock inte övertyga alla.

Generalinspektören för flygvapnet general Tomas Colin Archer uttrycker i Forsvarets Forum 1/2003 att de norska flygare som opererar i Afghanistan reagerat på att statsminister Bondevik sagt att han förväntar sig att civila förluster uteblir. Piloterna upplever detta som att politikerna vill friskriva sig från ansvar, hävdar Collin Archer.

Under arbetet med den här uppsatsen har jag studerat över femtio insändare och artiklar där människor med eller utan anknytning till Forsvaret har haft synpunkter på hur Norge använder sitt militära instrument. Artiklarna kommer både från perioden runt 1999 när Kosovokonflikten var aktuell och från perioden runt 2002 och när Afghanistan och Irak stått i blickfånget. Flera insändare och artiklar är självklart positiva och tycker att det är bra och fullkomlig naturligt att Norge är med i dessa operationer. Samma motiv som används i St.meld 38 är de som anges.

Många skribenter är däremot oroade över utvecklingen. Professor Arnulf Kolsatds debattartikel på Dagbladets debattsida får tjäna som exempel.[49] Han skriver: ”- Det er urovekkende liten intresse for å diskutere målsettningen til det norske forsvaret...likvel skjer dramatiske endringer nærmest over natta. Ideen om ett norskt forsvar som skal beskytte innbyggerne og sørge for fred og frihet i Norge er forlatt. Nå deltar norske styrker i kriger på andre siden av jordkloden...”  Lite längre fram i sin artikel ifrågasätter han om officeren i Norge är redo för de nya uppgifterna:”- De (offiserene) har en yrkesstolthet knyttet til den (teknologiskenivå) og muligens en romantisk forestilling om at forsvaret utkjemper krigene på vegne av nasjonen…Offiserene i Norge som i andre land er antagelig litt konservative mennsker som vil verne om verdier han eller hun tror på vedrørende sitt egen land, og som er villig til å forsvare disse verdiene også med våpen.”  Huvuddragen i professor Kolstads debattartikel går att känna igen i de övriga insändare och artiklar jag läst.

I samband med militärmaktsseminariet 2002 under temat Tenke lokalt, Handle Globalt? genomfördes en rad seminarier och debatter där undertecknad deltog.[50] Efter att Aftenpostens, Nils Morten Udgaard haft ett föredrag med titeln

”Norge – en krigerstat? Refleksjoner runt engasjement på 90-tallet.” Blev begreppet krigerstat populärt i salen och användes flitigt under dagen. Jag fick under den avslutande diskussionen möjlighet att fråga ledaren av Forsvarskomiteen, Marit Nybakk, om Norge ser sig som en krigarstat och om det i så fall finns utrymme i det norska samhället för en krigarklass. Jag förtydligade krigarklass med att jag avsåg en militärmakt med professionell grund, vilken är föremål för särskilda krav och privilegier.

Marit Nybakk svarade att Norge inte är en krigarstat, men medgav att man blivit mer aktiv med sitt militära instrument. Däremot hävdade hon med bestämdhet att det inte finns utrymme för en krigarklass i det norska samhället. I den påföljande repliken följde jag upp min fråga med att fråga: ”- Om det nu inte finns utrymme för en krigarklass, lider då inte staten av ett moraliskt underskott när soldater skickas på uppdrag i statens tjänst under idealistisk retorik?”

Nybakk medgav att hon såg logiken i mitt resonemang och höll med om att så faktiskt kan vara fallet.

General Trond Furuhovde är en annan ihärdig debattör som delar Marit Nybakks uppfattning om Norges utrymmer för en krigarklass. I en krönika i Aftenposten 1999 skriver han:” En vervet hær, eller hær med betydelig innslag av vervete, eller ”elitetropper”, har vist seg å utvikle egne verdinormer. En slik utvikling er vi neppe interessert i”[51]

 

Ett argument som används konsekvent av motståndarna till den ökade internationella ambitionen med Forsvaret är den lätt retoriska frågan hur befolkningen kommer att reagera när egna soldater dödas i dessa operationer.[52]  Tidigare nämnda seminarium var inget undantag. Återigen ser vi en känslomässig retorik som visar hur starkt den nya användningen av militärmakt kontrasterar mot den norska traditionen.

      Ur dessa axplock av i den norska debatten framgår att omställningen av Forsvaret till ett instrument att aktivt använda i landets utrikes- och säkerhetspolitik inte är problemfri utan påverkas av en mängd faktorer däribland traditionella värderingar. Jag tolkar de starka känsloyttringarna som att dessa värderingar är tämligen djupt rotade.

Nu är detta inte unikt för Norge, utan mönstret går att känna igen i andra länder som är inne i samma process. I Sverige är debatten direkt jämförbar, i Tyskland likaså, om än kanske ännu mer känslosam. Från Danmark vill jag exemplifiera med följande citat, hämtat ur en artikel i Göteborgs Posten under rubriken Danska soldater vill inte döda[53]. Där uttalar sig ordföranden för centralföreningen för stampersonal Finn Busse på följande sätt: ” - En del danska soldater kommer att ta avsked om Danmark beslutar sig för att skicka trupper till Irak… Några mannar kan få problem med att angreppskrig där uppgiften är att slå ihjäl så många fiender som möjligt…Vi vet att danska soldater är verkligt bra på att lösa konflikter…men det återstår att se dem operera där den primära uppgiften är att döda…Vi har den stora styrka att våra soldater är tänkande varelser…vi lever i ett humanitärt samhälle, inte i en boxningsring” Jämför Busses uttalande med vad jag tidigare belyst om tradition i samhället och de tendenser jag tycker mig skönja. Jag vågar generalisera och säga att Busses uttalanden om danska soldater lika väl kunde ha varit hämtade från Norge eller Sverige. Däremot är det inte sannolikt att vi ser samma uttalanden i USA eller Storbritannien. Anledningen till detta är enligt min mening att dessa länder har en annan tradition och kultur när det gäller användning av sitt militära instrument.

Kulturen och traditionen i samhället kommer således att avgöra om man kan skapa ett Forsvar som har förmåga att vara ”In and out with the Britts”. Därmed inte sagt att en tradition inte går att ändra. Men det tar som bekant lång tid.

                       

Förutsättningar i  Forsvaret för att utveckla värdegrund

När jag i det följande stycket resonerar kring Forsvaret är det främst Hæren jag avser. Den är mest personalkrävande och står dessutom inför störst förändringar för att kunna svara upp mot de politiska ambitionerna. Förhållandena för Hæren är överförbara på de delar av luft- och sjöförsvaret som behöver kontraktsrekryteras eller inkallas, de delar som redan består av yrkesofficerare har en helt annan möjlighet att genom omfattande träning och utbildning skapa den professionella värdegrund jag vill belysa.

Värdegrunden i Forsvaret är präglad av de attityder som finns i samhället i övrigt, både genom att personalen kommer in med en uppsättning värderingar och att påverkan sker kontinuerligt. En organisation som Forsvaret bygger dessutom upp en egen värdegrund hos sin personal. Som jag tidigare belyst har det norska Forsvaret varit produktionsfokuserat och den huvudsakliga uppgiften har varit att utbilda värnpliktiga för ett invasionsförsvar. Detta har inneburit att den norska officeren huvudsakligen arbetat med utbildning och administration, träning i operativ miljö har enbart skett vid övningar.

Att vara utbildare har varit det kända – att vara operativ har varit det okända.

Även efter, eller snarare under, Forsvarets omställning finns det en stark fokus på produktion. Forsvarets nya styrningskonceptet anger att det skal vila på tre pelare: operativ verksamhet, styrkeproduktion och logistik. Men studerar man konceptet finner man att ledning, ekonomiska medel och personalresurser fortfarande är optimerade för produktion. Det är den produktionsansvarige som har de ekonomiska medlen och anger ambitionsnivåer, inte den operativt ansvarige. Komplettera den bilden med att övningsverksamheten de senaste åren, av besparingsskäl, varit reducerad så tror jag att bilden framträder där strukturen i Forsvaret (Hæren) gör det svårt att utveckla den professionella värdegrund som jag menar är nödvändig för att svara upp mot den politiska ambitionen.[54]

 

Att vara utbildare är fortsatt det kända – att vara operativ är fortsatt det okända. 

 

 

Attityder till internationell tjänst inom Forsvaret

Inför den här uppsatsen har jag studerat tre enkätundersökningar som handlar om attityder till internationell tjänst hos officerare och värnpliktiga i Norge. Ingen av dessa går direkt på vår kärnfråga om värdegrund, men är ända användbara för att bidra till den bild vi försöker att pussla ihop.

Den första är Martin Hjelmervik Ness undersökning om motiv för att söka internationell tjänst bland personal som deltagit i internationella operationer.[55] Undersökningen täcker från UNIFIL till SFOR, alltså 25 år, och omfattar 2782 respondenter.[56] Hjelmervik Ness delar in sina motiv i huvudkategorierna: Idealistiska motiv, Materiella motiv och Upplevelsemotiv. Hans huvudkonklusioner är att:

·        Idealistmotivet är det starkaste under UNIFIL 1 för att sedan minska för UNIFIL 2 och i princip vara ointressant under SFOR.

·        Materialistmotivet var betydelsefullt under UNIFIL 1, inte under UNIFIL 2, men det starkaste motivet under SFOR.

·        Upplevelsemotivet var litet under UNIFIL 1, som starkast under UNIFIL 2 och hade även stor betydelse för SFOR.

Dessa observationer är intressanta, men än intressantare är en faktor som Hjelmervik Ness redovisar utan att kommentera närmare, nämligen att mellan 21% (UNIFIL 1) och 26% (SFOR) anger skälet: ” Få praktisk militær erfaring” som ett av de två viktigaste motiven[57].

      Nästa undersökning är genomförd av Frank Brundtland Steder som genomfört en enkätundersökning med 1950 värnpliktiga om deras attityd till: Norges internationella engagemang (militärt); intresse för att själv delta; intresse för att delta i en värvad styrka samt viktigaste drivkraften för värvning eller deltagande i en internationell operation.[58] Av Steders undersökning framgår att hela 38% kan tänka sig att värva sig till en professionell styrka. Steder är själv skeptisk till siffran och tonar ned den med att det är skillnad på att säga att man vill och att verkligen göra det, samt att undersökningen kan ha påverkats av en pågående kampanj för att värva personal till Kosovo. Vidare framgår att typen av uppdrag styr villigheten. Hög risknivå och avlägset geografiskt område inverkar negativt på om individen vill söka till internationella uppdrag eller inte. Slutligen så anses lönen viktig, runt 35 000NOK/månad anser man att lönen bör vara för en soldat.

      Den tredje undersökningen är genomförd av Georg Richvoldsen.[59] Han har genomfört en enkätundersökning bland värnpliktiga med 854 respondenter. Richvoldsen tar avstamp i de två föregående undersökningarna och hänvisar också till dessa. Han kommer fram till ungefär samma resultat när det gäller motiv till att söka internationell tjänst som Steder, däremot är antalet som anser sig villiga att söka betydligt lägre, kring 13% och Richvoldsen själv tror att den egentliga siffran är under 10%.

Ur de tre undersökningar jag studerat gör jag följande delkonklusioner:

·        Bland dem som redan bestämt sig att åka ut på internationellt finns en drivkraft i att utveckla militära färdigheter. Detta bör innebära att det finns förutsättningar att utveckla en professionell värdegrund i denna kategori. Frågan är hur många de är.

·        Individen som står i valet att söka blir mer negativ om uppdraget medför hög risk och området är geografiskt avlägset. Detta är naturligt och Norge har redan upplevt detta när det gällt att rekrytera till internationella uppdrag. Ur detta kan vi dra slutsatsen att den struktur dessa värnpliktiga kommer från a) inte kan vara rekryteringsgrundlag för alla typer av insatser och b) inte verkar skapa den grad av professionalism som jag tidigare belyst som en förutsättning.

·        Idealism som drivkraft verkar ha tämligen låg relevans. Självförverkligande och ekonomiska motiv verkar vara mycket starkare. Detta blir synnerligen intressant när det ställs mot den idealistiska retorik som används av den politiska ledningen när uppdraget skall motiveras för allmänheten eller i rekryteringssammanhang.

 

Inom officerskåren kan man skönja två huvudsakliga attityder till internationell tjänst. Den ena och dominerande är att internationell tjänst förvisso är en del av yrket, men att officeren själv skall kunna bestämma var, när och hur det skall ske. Den andra attityden är att internationella uppdrag definitivt är en del av professionen och att man redan genom att bli officer gjort sitt val. Denna attityd är dock inte lika vanlig ibland dem jag intervjuat eller varit i kontakt med.

      De flesta jag talat med anser att organisationen behöver kunna beordra sina anställda till internationell tjänst för att kunna lösa sina uppgifter, men påtalar samtidigt att de själva inte är beredda till detta, då de gick in i Forsvaret på andra premisser[60]. Den flitige debattören flaggkommendør Jakob Børresen har skivit följande om detta[61]:

”Jeg vet for eksempel at det kom som en ubehagelig overraskelse på flere av det norske befalet som var ute i NATO-tjeneste, og som et sjokk på deres ektefeller og barn, da det i desember 1995, på et tidspunkt da vi ikke visste hva som ville møte NATOs intervensjonsstyrke IFOR når den rykket inn i Bosnia, ble antydet at noen av dem kanskje måtte gjøre tjeneste i Sarajevo. Det var åpenbart at mange av befalet ikke hadde tenkt igjennom hva det egentlig betydde å gå i uniform som befal i Forsvaret, hva det i visse situasjoner kunne innebære.”

      Den samlade bilden jag får av den traditionella delen av Norges Forsvar är att attityden till militärmakt i samhället, en idealistisk tradition, ett starkt fokus på produktion och ett litet fokus på operativ verksamhet leder till att officeren idag inte ser internationella operationer som en del av sin yrkeskodex. Ett faktum som understryker denna bild är att två av de tre fackliga organisationer som företräder officerarna starkt emotsätter sig beordringsplikten.

      Detta leder mig till slutsatsen att den nuvarande strukturen inte utvecklar en professionell värdegrund hos officeren i den mening att vederbörande löser ålagda uppgifter utan att fundera över om han/hon sympatiserar med det aktuella uppdraget eller inte.

 

Värdegrund och FIST- styrkorna

Som jag skrivit tidigare har FIST styrkorna möjlighet att utveckla den professionella värdegrund som jag tror är en förutsättning[62]. Telemark bataljon om är Hærens stående styrka har uppmärksammat detta och givit ut ett eget verdigrunnlag.[63] Syftet anges att vara: ”...klargjørende for dem som vurderer å søke stilling der,...redskap til vurdering av virksomheten, og gir retning for utdanning og personlig utvikling”  Intressant med denna formulering är att den betonar vikten av att utåt presentera vad verksamheten innebär, både för presumtiva kandidater och inte minst för dem som skall använda instrumentet. Detta kan tolkas som att bataljonen vill påtala för den politiska ledningen att konsekvensen av den politiska ambitionen är att någon skall göra jobbet och att detta kräver denna värdegrund.

      Dokumentet fortsätter: ”Det å være soldat setter helt spesielle krav til de menneskene som skal ha denne profesjonen. Av vårt folks ledelse er vi betrodd de skarpeste og mest dødbringende virkemidler vårt samfunn besitter. Å tilhøre Telemark bataljon er enda mer krevende. Som alle norske militære avdelinger er vi en del av invasjonsforsvaret, – men vi er også utpekt som et redskap for nasjonal krisehåndtering. I tillegg skal vi konstant være klar til å

gå inn i krig eller konflikter i andre land,...”

      I stycket om professionalism har jag talat om att skapa en yrkeskodex. Verdigrunnlaget skriver: ”En soldat i TMBN er lojal. Egen avdeling, Hæren og nasjonen stoler på vår innsats og vilje til å løse oppdraget. Lojalitet går til overordnede, under-ordnede og sideordnede.”

      Verdigrunnlaget avslutas med det kanske starkaste stycket, som egentligen beskriver allt som den här uppsatsen handlar om: ”En soldat i TMBN er klar til å reise på oppdrag hvor og når ordren kommer. Ved å inngå i avdelingen avgir vi noe av vår personlige frihet, og under-legger oss avdelingens verdier, holdninger og krav. Avdelingens behov vil bli satt foran våre egne. I ytterste konsekvens kan det bety å gi livet for å løse oppdraget. Vi unngår derfor som enkeltpersoner og avdeling å sette oss i situasjoner eller utføre handlinger som kan svekke avdelingens tro-verdighet og evne til å løse oppdrag.”

      Om Telemarkbataljon lyckas omsätta denna värdegrund i praxis så har man enligt min mening försett den politiska ledningen med det verktyg den så gärna vill ha. Den ena frågan är då egentligen om verktyget är tillräckligt stort, den andra frågan är om den politiska ledningen förstod att detta var konsekvensen och den tredje frågan är slutligen om det övriga Forsvaret är en tillräcklig rekryteringsgrund. Dessa frågor tar vi med oss till slutdiskussionen.

 

Delkonklussion

Efter vår diskussion om värdegrund försöker vi besvara tre av de frågor som skall leda mot problemformuleringen.

 

 

C1                 Vilken värdegrund finns inom Forsvaret idag?

De indikatorer jag belyst visar att Forsvaret till stor del är idealistiskt drivet eller snarare drivet av andra drivkrafter än en professionell värdegrund. Jag har försökt visa att detta är en produkt av attityden i samhället och inom Forsvaret.

När det gäller attityden till internationell tjänst så anser både officerare och soldater att den enskilde skall ha rätt att själv få välja var, när och med vilken risknivå som ett deltagande skall ske. Detta leder mig till slutsatsen att officeren inte ser det internationella engagemanget som en del av sin yrkeskodex.

 

C2                       Medger Forsvarets struktur idag att en professionell värdegrund utvecklas?

Enligt min mening är Forsvaret allt för produktionsfokuserat för att kunna utveckla en professionell värdegrund. Jag har påtalat att strukturen innebär att officeren i högre grad är utbildare och administratör än operativ i ett förband. Att utbilda är det kända och att vara operativ är det okända. Jag har också påtalat att Forsvarets styrningskoncept inte gynnar utvecklingen av en professionell värdegrund, utan fortsätter att sätta produktion i fokus.

FIST-styrkorna har potential att utveckla den professionella värdegrund som jag försökt illustrera att den politiska ambitionen kräver. Värdegrundsproblematiken är också belyst i och med att Telemarkbataljonen givit ut ett eget verdigrunnlag som tydliggör konsekvenserna av det nya bruket av militärmakt.

 

C3                 Finns det utrymme i det norska samhället för en försvarsmakt med en professionell värdegrund?

De reaktioner jag beskrivit på det nya användandet av militärmakt tyder på att det är långt ifrån problemfritt att hysa en försvarsmakt med professionell värdegrund i det norska samhället. Jag har bl.a. visat på en grundmurad värnpliktstradition; ett lätt romantiserat soldatideal; ovilja i samhäller att särbehandla olika kategorier av medborgare och ingen tradition av att ha en krigarklass. Jag har också belyst att debatten snabbt blir känslosam, vilket jag tagit som indikator på att dessa värderingar är djupt rotade. Även de politiska kretsarna verkar överrumplade och inte lika säkra på sin ambitionsnivå när konsekvenserna av att använda militärmakt blir tydliga.

FIST-styrkorna har så här långt varit lösningen på problemet att snabbt kunna ställa kvalificerade styrkor till förfogande. Den storlek på styrkorna som upprättats idag tycks ha accepterats i den allmänna debatten utan allt för mycket opposition.

Min uppfattning är att de reaktioner på det nya användandet av militärmakt som jag påvisat är ett uttryck för att Norge inte har en tradition av att använda militärmakt på det sätt som man nu gör, eller i ännu högre grad anger att man vill.

 

5                                      Sammanfattning och konklusion

Sammanfattning

Låt oss så sammanfatta den bild jag försökt att måla.

Genom Sverre Diesens modell har vi sett att militärmakt i västvärlden utvecklat sig från att vara ett instrument för försvar av den egna nationen till att i ökad grad vara ett redskap i statens politik. Modellen visar bl.a. att idealism inte är en relevant värdegrund för att bemanna militära styrkor i den nya typen av uppgifter.

Skillnaden mellan en idealistisk och en professionell värdegrund är att idealisten kämpar för en idé medan individen med professionell värdegrund kämpar för sitt förband och sina kamrater. Att utveckla en professionell värdegrund, en yrkeskodex, kräver omfattande utbildning och träning.

Norges politiska ledning och Forsvarets dito har en mycket hög ambitionsnivå med Forsvarets internationella uppgifter. Traditionen, med försvaret av den egna nationen i fokus, gör emellertid att den nya användningen av militärmakt inte är okontroversiell.

Jag har påtalat att jag tvivlar på att huvuddelen av Forsvaret kan utveckla en professionell värdegrund, allt för stort fokus på produktion och för litet fokus på operativ träning är mitt främsta argument.

En lång tradition präglad av nationalism och idealism har präglat synen på användandet av militärmakt i det norska samhället, vilket jag tolkat som att Norge inte är redo för att utveckla ett militärt instrument som tillåts att utveckla en yrkeskodex som medger att man är ”In and out with the Britts”.

Vi ser sålunda en situation där det finns ett spänningsfält mellan den politiska ambitionen med Forsvaret, traditionen av användning av militärmakt och Forsvarets förmåga att producera soldater och officerare som kan svara upp mot den politiska ambitionsnivån

 

Konklusion

Till uppsatsen hade jag formulerat följande problemformulering:

 

Idealism eller professionalism
Finns det förutsättningar för Forsvaret att utveckla en relevant värdegrund?

 

Som jag skrev i inledningen ger problemformuleringen oss möjlighet att belysa problemet ur olika perspektiv. Där förutsättningar och relevant är avhängigt av vad Forsvaret skall användas till.

Norge har en lång tradition av internationell tjänst. Över 100 000 norrmän har deltagit i internationella operationer sedan 1950-talet, vilket gör Norge till en av de mest framträdande bidragsgivarna sett till folkmängd. Det norska fredsarbetet har också varit framgångsrikt och mycket uppskattat. Här har det norska värnpliktssystemet fungerat väl, inte minst för att soldaten som skickas ut har andra kvaliteter än de rent militära. Livserfarenhet och yrkeskunskaper från andra områden har kommit till stor nytta.

Detta skulle tala för en fortsatt rekrytering av dagens modell och mot en ökad professionalisering. Det kan ju vara en tänkbar väg för Norge att gå. En väg som bl.a. företräds av generalsekreteraren för norska Röda Korset Jan Egeland som hittat en slagkraftig formulering med[64]: ” – Det er bedre å  være  en stormakt humanitært en randstat militærtt”. Egeland har använt den här formuleringen flera gånger när han kritiserat regeringen för att vara allt för starkt inriktad på militära insatser och menar att Norge skulle kunna få den goodwill man eftersträvar internationellt med andra medel än de militära.

      Om Norges ambition med Forsvaret är och blir att huvudsakligen inrikta sig på försvar av den egna nationen och de internationella insatserna begränsas till fredsoperationer med den ambitionsnivå vi sett fram till idag, så har Forsvaret förutsättning att utveckla en relevant värdegrund.

Denna värdegrund kommer till stor del att vara idealistiskt baserad. Viljan att ta till vapen när den egna nationen är hotad kommer inte att vara ifrågasatt. Däremot kommer viljan att engagera sig i internationella operationer i huvudsak baseras på andra drivkrafter än att den enskilde känner att det är en del av professionen. Motiven kan vara ideologiska; självförverkligande; ekonomiska eller karriärbefrämjande förutom rent professionella.

 

Problemet är att Norges politiska ledning uttryckt en annan ambition med Forsvaret. Man har satt ambitionsnivån till att vara ”- In and out with the Britts” och man har ambitionen att på sikt öka storleken på sitt internationella bidrag. Forsvaret i stort har enligt min uppfattning inte en struktur som medger att en värdegrund som motsvarar den politiska ambitionsnivån utvecklas. Forsvarets insatsstyrkor har möjlighet att utveckla en professionell värdegrund. Frågorna som kvarstår är om FIST-styrkorna räcker till i storlek och om Forsvaret i övrigt är en tillräcklig rekryteringsbas för FIST.

Jag ställde också frågan om den politiska ledningen inser att konsekvensen av den ambitionsnivå man valt, blir soldater med en värdegrund som Telemarkbataljonens. Den samlade bilden jag får efter mina studier är att jag inte är övertygad om att så är fallet.

Vi har också sett kraftiga reaktioner i det norska samhället och inom Forsvaret på den nya typen av användning av det militära instrumentet. Det är långt ifrån självklart att det finns utrymme i det norska samhället för ett militärt instrument som medges att utveckla en professionell sammanhållning som soldater.

 

Svaret på problemformuleringen blir således att om Norges politiska ambition med Forsvaret fortsätter i utstakad riktning har Forsvaret inte, utan genomgripande förändringar både inom Forsvaret och i samhället, förutsättningar att utveckla en relevant värdegrund.

 

Därmed inte sagt att en förändring är omöjlig, men den är dock så genomgripande att den kräver klara målsättningar, en öppen debatt och tid.

 

Källförteckning

Tryckta källor

Böcker

Aggestam, (red), 2001:Europeisk säkerhetspolitik, Liber, Stockholm

 

Berg, John, 1975:Kampen om Verneplikten, Elingaard forlag,

 

Boëne, B, Dandeker, C, 2000:Facing UncertaintyThe Swedish military in    

      international perspective, Försvarshögskolan ACTA D5, Karlstad,.

 

Coker, Christopher, 2002, Waging War without Warriors? The canging culture of military   conflict, Lynne Rienner Publishers, Boulder, COL, US

 

Coker, Christopher, 2001: Humane Warfare, Routledge, London

 

Creveld van, Martin, 1990: The training of Officers, From Military Professionalism to Irrelevance, The free Press, New York, US

 

Goldman, Kjell, 2000:Politikens internationalisering, Liber, Stockholm,

 

Ersland, Geir Atle, 1999:Forsvaret fra leidgang til totalforsvar, Gyledendalundervisning/ Forsvaret, Aurskog,

 

Kjølberg, Anders, Bull, Bernt, (red), 1998: Sikkerhetspolitisk tenkning i en ny tid – fra enhet til mangfold, Europaprogrammet, Oslo ,

 

Sanna, Marika, 2000: Skrivråd för statsvetare, Student litteratur förlaget, Lund,

 

Ulriksen, Ståle, 2002: Den norske forsvars tradisjonen, Pax forlag. Oslo,

 

Den norske Atlanterhavskommité, 2002:Nordisk Sikkerhet Militærbalansen 2002-2003, Oslo

 

U.S. Marin Corps: 1997, Warfighting,  PCN 142 000006 00

 

Avhandlingar/uppsatser/rapporter

 

Hansen, Alf-Åge, 1999: Anakronisme eller arvesølv En studie av den norske verneplikten, Institutt for statsvitenskap, Universitetet i Tromsø

 

Helmsvik, Karl, Offiserer i Luftforsvaret og Forsvarets verdigrunnlag,

       03:136 49, Luftkrigsskolen, Oslo

 

Hjelmervik Ness, Martin, 2000: Internasjonale fredsoperasjoner Seminarierapport 1 av 6 2000 ”Intresser og motiv for fredstjeneste”, FOKIV, Oslo

 

Richvoldsen, Georg, 2001: Ja, tenkte det; ønske det; ville det med, --men gøre det! Rekruttering til internasjonal tjeneste, Institutt for statsvitenskap, Universitetet i Oslo

 

Steder Brundtland, Frank, 2000: Spørreundersökelse blant vernepliktige i Hæren vedrørende norsk internasjonalt engasjement, verneplikt og vervning, FFI rapport 2000/00413

 

Artiklar

 

Aasheim, Lilian, Opprør om lønn i Kosovo, Offisersbladet, 8/2002

 

Andersen, Mads A, Halvparten forsvant fra rekruttskolen, Forsvarets Forum, 4/2003

 

Bade, Tore, Kvalvaag, Svein Erik, Forsvarets innsatsstyrke – Hær, anvendelig for Norge? Norsk Militär Tidskrift, 11/2002

 

Bandow, Doug, Fixing What Ain’t Broke -The Renewed Call for Conscription, Policy Analysis, 31Aug, 1999

 

Barth Eide, Espen, Utenlandsoperasjoner – ikke det det engang var, Officersbladet 7/2002

 

Bratli Kjell Arne, Verge vårt land, Pro Patria 5/6 2001

 

Brekke, Torkel, Nye holdninger til militærmakt, Norsk Militæt Tidskrift, 1/2001

 

Brox, Ottar, Om krig og Forsvaret, Aftenposten, 2000-10-11

 

Bruøygard, Terje, Stridsledelse, endring og mangel på faglig dyktighet, Offisersbladet, 5/2000

 

Børresen, Jacob, Forsvarets Verdigrunnlag, PACEM, 1/1999

 

Coucheron, Didrik,  Enkelhetens diktatur, Offisersbladet, 4-5/2000

 

Cohen, Elliot A, Why the Gap Matters, The National Interest, Fall 2000, US

 

Diesen, Sverre, Officeren som etisk aktør, PACEM, 1/2001

 

Feaver, Peter D, Kohn, Richard H, The Gap - Soldiers, Civilians and their mutual misunderstanding, The National Interest, Fall 2000, US

 

French, Shannon E, The code of the Warrior: Why Warriors need a Code, Pacem 6:1 2003

 

Frantzen, Henning A, Proper war and war in reality, The changing concept of war, Institutt for   forsvarsstudier, IFS info 6/2002

 

Furuhovde, Trond, Samfundet og verneplikten, Aftenposten 1999 03 08

 

Furuhovde, Trond, Militær humanisme, Aftenposten, 2000 06 19

 

Høydalsvik, Eva, Intervju med Tomas Colin Archer, Forsvarets Forum, 1/2003, Årsbilag 2003

 

Godal, Bjørn Tore, På hvilke betingelser er man egentligen offiser?, PACEM, 1/2002

 

Johansson, Iver, Praktisering av verneplikten i Norge 1814-1905,

Norsk militär tidskrift, 10/2002

 

Johnsen, Gunnar, Norskt fly bombet i Afghanistan, Aftenposten,

      2003-01-28

 

Kolstad, Arnulf, Fra forsvar til krigsdeltager, Dagbladet, meninger,

      2002-08-28

 

Krohn Devold, Kristin, Hva vi vil og hva vi skal: Mål og prioriteringer i forsvarspolitiken i 2003,   bilaga i Forsvarets Forum 1/2003

 

Krohn Devold, Kristin, Regjeringens forsvarspolitiske utfordringer og prioriteringer, Norsk Militær Tidsskrift, 2/2002

 

Klevberg, Håvard, (red),Ulriksen Ståle, Forsvarets plass i norsk identitet,  Bruk av militärmakt i det 21.århundrede, NUPI, Oslo, 2001, s 56

 

Landerholm, Henrik, Statskonst eller krigskonst? Om gränslandet mellan politisk och militär makt, Norsk Militær Tidsskrift, 10/2000

 

Methi, Norske offiserer, debattinlägg, Offisersbladet,11-12/2001

 

Mæland, Bård, Rolfsen, Raag, (red), Mellom makt og avmakt. En studie ved felprostens   Teologiske fagråd, PACEM, 3/2000

 

Rom, Anne Kari, Aktuelle lederutfordringer i Hærens Internasjonale operasjoner, Sjekkposten organ for FN-Veteranenes Landsforbund, 1/2003

 

Rønneberg, Jostein, Nytt forsvar for ny tid- eller bare nytt forsvar?,

     Pro Patria, 4/2002

 

Syse, Henrik, Mellom makt og avmakt en takk og noen tanker, PACEM, 1/2001

 

Ulriksen, Ståle, Hva er galt med det norske forsvaret?, NUPI, Mars 2001

 

Ydstie, Jo Petter, Er vi klare for krig?, Offisersbladet, 6/2002

 

Norske F16-flyvere kan si nei till oppdrag, Aftenposten 2002-09-26

Offentliga handlingar

 

Det Kongelige Forsvarsdepartement, St meld nr 38, 1998-99

 

Det Kongelige Forsvarsdepartement, St prp nr 45, 2000-2001

 

Det Kongelige Forsvarsdepartement, St prp nr 55, 2002-2003

 

Det Kongelige Forsvarsdepartement, Rammer for Forsvarssjefens Militærfaglige utredning, 2001, ref 2001/02300-68/FDIII/PIP/200.01

 

Forsvarskommittén, Innst. S. nr. 342, (2000-2001), Innstilling fra forsvarskomiteen om  omleggingen av Forsvaret i perioden 2002-2005, St.prp. nr. 45 (2000-2001)

 

Forsvarets Overkommando, Iverksettingsbrev till St.prp.nr.45, 2001

 

Forsvarets overkommando, Forsvarets verdigrunnlag, Oslo, 1998

 

Forsvarets Overkommando, Forsvarssjefens Forsvarsstudie 2000 Sluttrapport

 

Kongelig resolution 10. Juni 1949

 

FIST-H, Telemarkbataljon, 2002, Verdigrunnlag, Gazette & Telemarkbataljon

 

Icke publicerat material

 

Ekström, Mats, 2002: Dagens värnpliktiga för framtida internationella insatser!? Uppsats,  Försvarshögskolan, Stockholm,

 

Eriksson, Magnus, 2001: Norge och EU, examinationsuppgift, Försvarshögskolan, Stockholm

 

Indreeide, Thor Vidar, NATO:s vurdering av norske forsvarsplaner, Brief från Forsvarsdepartementet 2003-02-06

 

Icke tryckta källor

Tal och seminarier

 

Försvarsminister Kristin Krohn Devold, föreläsning, vid Forsvarets stabsskole 2002-10-08

 

Militärmaktseminarium 2002, Tenke lokalt, Handle Globalt?, 17-18 Oktober 2002, FSTS och NUPI, Røde Kors, Oslo

 

Diesen, Sverre, Förändrad användning av militärmakt, Militärmaktsseminariet 2002 , Røde Kors, Oslo, 2002-10-18.

 

Egeland, Jan, Generalsekreterare Norges Røde Kors, Militärmaktsseminariet 2002 ,

Røde Kors, Oslo, 2002-10-18.

 

Frisvold, Sigurd, Forsvarssjef, Forsvarets omtilling, föreläsning, FSTS, 2003-03-05

 

Haugen, Roar, Hæren i framtiden, föreläsning, Forsvarets stabsskole, 2003-02-20

 

Udgaard, Nils Morten,” Norge – en krigerstat? Refleksjoner runt engasjement på 90-tallet.” Røde Kors, Oslo, 2002-10-18.

Webbaserat material

 

St.meld. nr. 38 (1998-99) ,http://odin.dep.no/fd/norsk/publ/stmeld/010005-040008/index-hov001-b-f-a.html (1 of 4) [4/11/2002 9:24:45 PM] FD

 

Kristin Krohn Devold, tal till Den Norske Atlanterhavskomiten den 30 oktober 2002, NATOs krav til Norge – utfordringer i neste fireårsperiode

http://odin.dep.no/fd/norsk/aktuelt/taler/p10001326/010011-090074/index-dok000-b-n-a.html

 

Webbaserad informationsfilm om det nya Forsvaret . http://odin.dep.no/fd/norsk

 

Unga mot EU i Norge: http://www.umeu.no/cgibin/show.cgi?page=single&id=35

 

Folg og Forsvar, Attityder till Forsvaret

       http://www.folkogforsvar.no/meningsmolinger.htm

 

Telemark bataljon

www.mil.no/telemarkbataljon

 

PACEM

www.pacem.no

 

 

 

Webbaserade och digitala uppslagsverk

 

Svenska  Nationalencyklopedin, http://www.ne.se

 

Bonnierslexikon, CD-rom utgåva, 1999

 

 

 


[1] Med uttrycket avses att Brittiska styrkor ofta har mycket kort reaktionstid och tidigt kommer in i konfliktområden och även omfattar högriskuppdrag. Å andra sidan är deras policy att inte stanna länge utan att låta andra nationer ta över fortsatta uppdrag i området. Förhållandet problematiseras senare i uppsatsen.

[2] Försvarsminister Kristin Krohn Devold, anförande vid Forsvarets stabsskole 021008

[3] Johansson, Iver, Praktisering av verneplikten i Norge 1814-1905, Norsk militär tidskrift, 10/ 2002,   s 26ff

[4] Det Kongelige Forsvarsdepartement, St meld nr 38, 1998-99, s 34 ff

[5] Sverre Diesen är general och landkommendör i Norge. Diesen är även författare och flitig debattör i försvarsrelaterade frågor. Författaren har medverkat vid ett flertal tillfällen när Diesen har presenterat denna modell, senast vid Militärmaktsseminariet 2002 som hölls 17-18 oktober i samarbete mellan NUPI, Röda Korset och Forsvarets stabsskole.

Modellen beskrivs utförligt i kapitel 1.

 

[6] induktiv:  metod som bygger på induktion om resonemang, slutledningar o.d. {MOTS. deduktiv}: den ~a metoden. Nationalencyklopedin, http://www.ne.se

[7] Definitionen grundar sig på Mike Winnerstigs översättning av Graber (1976:129) i Aggestam (red) Europeisk säkerhetspolitik, sid 215.

[8] Nation [av latin natio, folkstam, folk]. 1. befolkning, Nation är också beteckning på en folkgrupp med gemensam etnisk, språklig och kulturell bakgrund som utvecklat ett nationalmedvetande och därför strävar efter en egen rättslig och statlig organisation.

       ”Stat [av tyska Staat, ytterst av latin status, tillstånd] . 1. I vid bemärkelse rike; ett självstyrande område och dess politiska organisation (används även om delstater i en förbundsstat). I inskränkt bemärkelse den offentliga makten i ett sådant territorium, ’’statsapparaten’’, ’’statsmakten’’; i svenskt språkbruk det som förr kallades ’’kronan’’, dvs. den offentliga makten på central nivå.” (Bonniers lexikon CD-rom utgåva 1999)

Kopplingen mellan nation och stat beskrivs utförligt av Kjell Goldman i Politikens internationalisering, (2000, 192 ff)

 

[9] Bägge världskrigen och Kalla kriget är exempel på nationens försvar meden Gulfkriget och konflikterna på Balkan och i Afghanistan är exempel på användning av militära maktmedel i statens intresse.

[10] B Boëne, C Dandeker, Facing UncertaintyThe Swedish military in international perspective, Försvarshögskolan ACTA D5, Karlstad, 2000. sid  22.

[11] Ibid.

[12] Diesen, Sverre, Officeren som etisk aktør, PACEM, 1/2001,   http://www.pacem.no/2001/1/diesen.doc

 

[13] Drivkrafterna för den höga tekniknivån är många. En stark drivkraft är att minimera riskerna för de egna soldaterna, vilket anses särskilt viktigt i de nya uppgifter där militärmakt används och där acceptansen för förluster är minimal.

[14] Exempel på detta i närtid är den energi och den stolthet de baltiska länderna lägger vid att upprätta egna försvarsmakter. Det egna försvaret och viljan att bli medlemmar i NATO är naturligtvis de främsta orsakerna men även ambitionen att skapa en nationell identitet bidrar till utvecklingen.

[15] Bandow, Doug, Fixing What Ain’t Broke -The Renewed Call for Conscription, Policy Analysis, 31Aug, 1999, s 14

[16] Bonniers lexikon CD-rom utgåva 1999

[17] Ibid

[18] U.S. Marine Corps: 1997, Warfighting, PCN 142 000006 00, sid 59

[19] För resonemang om officersetik rekommenderas norska feltprest corpsets tidskrift PACEM.   Flera intressanta artiklar går att finna på:  http://www.pacem.no/

[20] Kongelig resolution 10. Juni 1949

[21] Forsvarets overkommando, Forsvarets verdigrunnlag, Oslo, 1998, s 27

[22] Ulriksen är assisterande direktör för Norskt utenrikes politiskt institutt, NUPI.

Ulriksen, S, Den norske forsvars tradisjonen, Pax forlag. Oslo, 2002 

[23] Ulriksen (2002 : 27 )

 

[24] Espen Barth Eide är forskare vid NUPI.

   Barth Eide, Espen, Utenlandsoperasjoner – ikke det det engang var, Officersbladet 7/2002, s 9

 

[25] Inledningsstycket i Stortingsmelding 38 beskriver mycket bra utvecklingen av den norska ambitionen med Forsvaret. Där står: ”Under den kalde krigen var Norges innsats for forsvaret av Norge det helt dominerende bidrag vi kunne yte til NATOs samlede forsvar. Til tross for dette sa Norge seg i stand til a bidra aktivt også til en rekke internasjonale militære operasjoner i regi av FN...Regjeringen ønsker fortsatt å kunne tilby FN betydelige militære styrker til bruk i internasjonale operasjoner. Samtidig er gjensidigheten i den kollektive bistandsforpliktelsen innenfor NATO de siste årene blitt mer fremtredende også for Norge. Vi må være beredt til å bidra i eventuelle regionalt pregede artikkel 5-operasjoner som gjelder kollektivt forsvar av en eller flere av våre allierte, men som ikke berører Norge på en direkte måte. I tillegg har andre typer internasjonale militære operasjoner fatt økt aktualitet: Internasjonale fredsoperasjoner i regi av NATO (sakalte ikke-artikkel 5-operasjoner) og VEU (såkalte Petersberg-operasjoner). Også  militære oppdrag i regi av OSSE er blitt en mulighet. Samtidig blir de krav som stilles til våre bidrag i internasjonale militære operasjoner, stadig høyere, både hva angår reaksjonstid, trening og utrustning og evne til å samvirke med andre lands styrker. På dette grunnlag må Forsvarets evne til a bidra i internasjonale militære operasjoner forbedres. Dette gjelder både internasjonale fredsoperasjoner i FN- og NATO-regi, og operasjoner til forsvar for NATOs kjerneområde i henhold til Washington-traktaten (artikkel 5-operasjoner). Vedtakene på NATO-toppmøtet i Washington i april 1999 illustrerer tydelig hvilke forventninger Alliansen vil stille også til Norge i årene fremover. To forhold er viktige i denne sammenheng: For det første evnen til å reagere raskt og adekvat med betydelige bidrag i en internasjonal krisesituasjon…. For det andre evnen til å opprettholde et relativt høyt internasjonalt militært engasjement over tid.”

 

Meldingen är finns att läsa på: http://odin.dep.no/fd/norsk/publ/stmeld/010005-040008/index-hov001-b-f-a.html (1 of 4) [4/11/2002 9:24:45 PM] FD - St.meld. nr. 38 (1998-99), punkt 1.1

 

[26] Kristin Krohn Devold, tal till Den Norske Atlanterhavskomiten den 30 oktober 2002, NATOs krav til Norge – utfordringer i neste fireårsperiode

http://odin.dep.no/fd/norsk/aktuelt/taler/p10001326/010011-090074/index-dok000-b-n-a.html

 

[27] Dessa ambitioner uttrycks I flera källor. Ett intressant ställe är den drygt 20 minuter långa informationsfilm om Forsvaret, där både Forsvarssjefen Frsivold och GIL Colin Archer deltar. http://odin.dep.no/fd/norsk

 

[28] Krohn Devold, Kristin, Föreläsning vid Forsvarets Stabsskole, 8 oktober 2002

[29] Det Kongelige Forsvarsdepartement, Rammer for Forsvarssjefens Militærfaglige utredning, 2001, ref 2001/02300-68/FDIII/PIP/200.01

[30] Boëne, B, Dandeker, C,  Facing UncertaintyThe Swedish military in international perspective, Försvarshögskolan ACTA D5, Karlstad, 2000.

 

[31] Høydalsvik, Eva, Intervju med Tomas Colin Archer, Forsvarets Forum, 1/2003, Årsbilag 2003

 

[32] Strotingsproposition 45, 2000-2001, punkt 7.3,

http://odin.dep.no/fd/norsk/publ/stprp/010001-030009/index-dok000-b-n-a.html

 

[33] FIST, Forsvarets Insats styrka. Finns för Armén (H), Flygvapnet (L) och Marinen (S)

 

[34] Av FIST-styrkans 3500 man kommer ca 2100 från Armén, 440 från Sjøforsvaret och upp till 1000 från Luftforsvaret. Insatsstyrkan indelas i en snabbinsatsstyrka som skall kunna deployera senast inom 30 dagar. Denna består av soldater och officerare som ingått avtal via kontrakt och förbanden är stående.

Nästa inslag är en uppföljningsstyrka som för Arméns del omfattar 1100 man. Denna skall kunna avlösa snabbinsatsstyrkan och varje kontingent skall kunna vara 12 månader i missionsområdet. Officerare och soldater till denna styrka är rekryterade på kontraktsbasis, men styrkan är inte konstant upprättad. Det sista elementet i den nya strukturen är en förstärkningsstyrka som skall omfatta upp till 400 man, (Armén). Styrkan sätts upp på kontraktsbasis, men är inte stående.  Förstärkningsstyrkan innehåller tung materiel och olika typer av förstärkningsutrustning och skall kunna skräddarsys beroende på uppdragets art.

 

[35] Innst. S. nr. 342, (2000-2001), Innstilling fra forsvarskomiteen om omleggingen av Forsvaret i perioden 2002-2005, St.prp. nr. 45 (2000-2001), sid 1

[36] Haugen, Roar, föreläsning, Hæren i framtiden, FSTS i Oslo, 2003-02-20,

[37] Innst. S. nr. 342, (2000-2001), Innstilling fra forsvarskomiteen om omleggingen av Forsvaret i perioden 2002-2005, St.prp. nr. 45 (2000-2001), sid 20

[38] Krohn Devold, Kristin, Hva vi vi log hva vi skal: Mål og prioriteringer i forsvarspolitiken i 2003, bilaga i Forsvarets Forum 1/2003

[39] Ulriksen, S, Den norske forsvars tradisjonen, Pax forlag. Oslo, 2002 , s 267

 

[40] KK John Eivind Marstad föreläsning FSTS november 2002. Mitt påstående är inte att alla individer ser sig som överordnade staten. Det intressanta är dock att grogrunden för NPM är att allt fler anser sig ha rätt att ställa krav på staten. Detta tolkar jag som signaler om att individen i ökad omfattning ser staten som en leverantör och inte bara en makt.

[41] Eriksson, Magnus, Norge och EU, examinationsuppgift, Försvarshögskolan, Stockholm, 2001. Uppgifter bland annat från: Unga mot EU i Norge: http://www.umeu.no/cgi-bin/show.cgi?page=single&id=35

 

[42] B Boëne, C Dandeker, Facing UncertaintyThe Swedish military in international perspective, Försvarshögskolan ACTA D5, Karlstad, 2000. sid 44.

 

[43] Andersen, Mads A, Halvparten forsvant fra rekruttskolen, Forsvarets Forum, 4/2003

[44] Ulriksen, Ståle, 2002: Den norske forsvars tradisjonen, sid 263

[45] Ibid

[46] Legosoldat synonymt med yrkessoldat är flitigt använt i flera av de insändare jag läst. Jag stötte även på företeelsen i samband med en brief vid FFI där tänkbara vägval för norska försvaret redovisades. Ett förslag med ökad andel yrkessoldater avfärdades av föredragaren med att det var ”leiesoldatsalternativet”.           

[47] Godal, Bjørn Tore, På hvilke betingelser er man egentllig offiser?, PACEM, 1/2002

[48] Johnsen, Gunnar, Norskt fly bombet i Afghanistan, Aftenposten, 2003-01-28

[49] Kolstad, Arnulf, Fra forsvar til krigsdeltager, Dagbladet, meninger, 2002-08-28

[50] Militärmaktseminarium 2002, 17-18 Oktober 2002, FSTS och NUPI, Røde Kors, Oslo

[51] Furuhovde, Trond: 1999, Samfundet og verneplikten, Aftenposten 3/8 1999,

[52] Det s.k. Bodybag syndromet. Förklaringsmodellerna har varit många, alltifrån Edward N. Luttwaks ”Mammaism” teori, som går ut på att mindre familjer gör förluster mer kännbara (sec ref. Boëne, B, Dandeker,2000, 55), till mer övergripande teorier om att legitimitetsnivå avgör hur tålig opinionen är för förluster. Denna hållning försvaras både av Boëne/Dandecker (Ibid) och den säkerhetspolitiske rådgivaren i Försvarsdepartementet Torkel Brekke (Brekke, 2001).

[53] Danska soldater vill inte döda, Göteborgsposten, 2002-12-02

[54] En anledning till att inställda övningar används som besparingsåtgärder är att Norge har ersättningsavtal som gör det dyrt att öva. Norge har liksom Sverige valt en modell där officeren har en grundlön och sedan kompenseras med diverse tillägg för verksamhet som anses gå utöver det normala. Övningsverksamhet i fält är ett sådant område. Konsekvensen är att den norske officeren har ett tämligen frikostigt avtal och varje dygn blir således dyrt för det enskilda förbandet och Forsvaret som helhet. Förhållandet har också lett till att övningsverksamhet ställts in eller genomförts med minimalt antal instruktörer. Ett förhållande som är direkt kontraproduktivt för att utveckla en yrkeskodex.

 

[55] Hjelmervik Ness, Martin, Internasjonale fredsoperasjoner Seminarierapport 1 av 6 2000 ”Intresser og motiv for fredstjeneste”, FOKIV, Oslo, 2000

 

[56] UNIFIL var FN operationerna i Libanon och SFOR var operationerna i Bosnien.

[57] Ibid, s 12

[58] Steder Brundtland, Frank, Spørreundersøkelse blant vernepliktige i Hæren vedrørende norsk internasjonalt engasjement, verneplikt og vervning, FFI rapport 2000/00413

[59] Richvoldsen, Georg, Ja, tenkte det; ønske det; ville det med, --men gøre det! Rekruttering til internasjonal tjeneste, Institutt for statsvitenskap, Universitetet i Oslo, Augusti 2001

 

[60]    De officerare jag talat med är dessutom överens om att Forsvaret inte ägnat tillräckligt med kraft på att lägga förhållandena med att ta hand om ”hemmafronten” tillrätta. D.v.s. stöd åt familjen, försäkringsfrågor etc.  Detta är också en indikator på att Forsvaret kanske inte har den struktur som krävs för att skapa en professionell värdegrund

 

[61] Børresen, Jacob, Forsvarets Verdigrunnlag, PACEM, 1/1999

[62]    Jag kan dock inte undlåta att kommentera det faktum att jag ser det som högst anmärkningsvärt att även de soldater som rekryterats till FIST-styrkorna omfattas av samma ersättningsavtal som jag tidigare beskrivit. Effekten kan bli att övningsverksamheten blir för kostsam, vilket i sin tur innebär att styrkan inte ges möjlighet att utveckla den yrkeskodex man har ambition till.

 

[63] Skriften är präglad av en högst professionell ambitionsnivå och har uppenbarligen kommit till därför att man ansett att Forsvarets verdigrunnlag inte räcker till för att ge vägledning för de uppgifter man har, (ännu ett tecken på att strukturen och kulturen i Forsvaret inte riktigt följt med utvecklingen mot nya uppgifter). Telemarkbarkbataljonens verdigrunnlag är presenterat i en modernt designad folder och finns dessutom att ladda ner från Forsvarets hemsida. www.mil.no/telemarkbataljon

[64] Egeland, Jan, Generalsekreterare Norges Røde Kors, Militærrmaktsseminariet 2002 ,

Røde Kors, Oslo, 2002-10-18.